Blå - Maja Lunde

Blå
Maja Lunde
2018
Förlaget Natur & Kultur 
(Förlaget Natur & kultur är en stiftelse)
Översättning Lotta Eklund

Om tiden. Om olika tider. Det går inte att använda ordet tidsåldrar, för 2041 är bara runt hörnet. Det är framtid, men bara några år bort.

Om vad som händer med samhället när saker ändras. När vi ändrar livets förutsättningar. Vi, som i människorna, som inte ser vad vi gör med livet och naturen. För pengarnas skull. För att vi inte ser konsekvenserna förrän det är för sent.

Maja Lunde har tidigare skrivit boken Binas historia, om tre tidsåldrar och om binas förutsättningar. Hur påverkar binas levnadsförhållanden våra levnadsförhållanden?

Maja Lunde har nu skrivit boken Blå. Blå är en segelbåt. Boken rör frågan om relationer. Om vattnet, det livsviktiga vattnet, om relationer, som förstörs eller byggs av kriser. Hur vi tar hand om varandra. Om vårt allas, om naturen. Och om hur vi behöver naturen och dessa alla resurser. För vad händer annars med våra liv? Eller vår tid på jorden?

Berättelsen rör Signe. I tiden 2017. Den rör också Signe och Magnus. Och vad Magnus har gjort. Vad de båda har gjort tillsammans - älskat varandra - men också vad som har hänt därefter. Hur ställningstagandet drev människor tillsammans eller bort ifrån varandra. Hur liven levs.

Signe tänker på sin far. Han som kunde skriva. Han som älskade älven. Den som Signes mor tog ifrån honom. Var det Signe som dräpte relationen mellan föräldrarna? I sitt ungdomliga oförstånd eller bara i sin rädsla eller vreden som bubblade just där och inte såg konsekvenserna? Hade det gjort skillnad om hon sett hela bilden?

Signes Magnus spelar roll. Han finns där i hela berättelsen. Han är viktig för henne.

Berättelsen rör David och hans dotter Lou. I tiden 2041. I en annan tid, alldeles nära, men helt annorlunda. Helt annorlunda, trots att den är i vår tid och i vår värld. Den rör också Davids hustru Anna och deras son August. David förbannar sig. Ångrar. Men kan inte göra något ogjort. För vissa saker kan aldrig göras ogjorda. De kan inte göras ogjorda. Kan man ångra ett oförstånd, där man egentligen inte valde utan bara gjorde?

David tänker på sin far. Han är arg på honom, men också på sig själv. "Jag borde ha försökt närma mig. Jag borde ha gjort det. Medan det fortfarande fanns tid." Den tanken, det där när vi ångrar det vi inte har gjort - det vi nu inte alls kan göra något åt. Den tanken, den där vi ältar, sörjer och dränerar oss på energi. Är den nödvändigt? Är det möjligt att hålla den borta ifrån oss, eller hör den ändå till? Den finns ju ändå där för kärlekens skull, när vi ångrar att vi inte gjorde bättre för någon vi bryr oss om. Det är aldrig någon idé att ångra det vi inte ha gjort, men kanske är det ändå meningsfullt att tänka tanken.

Davids Anna. Davids Lou. Och Marguerite.

Davids Lou spelar roll. Stor roll. Hon finns där i hela berättelsen. Hon är viktig för honom.

David och Signe utvecklas i de båda berättelserna. Var för sig, förstås. Lou hjälper David att utvecklas. Signe kanske mest sig själv, men så småningom kanske med Magnus. Vem vet vad tanken och nya förutsättningar för människorna?

Berättelsen rör frågan om vatten. Det livgivande, det livsviktiga vattnet. Utan detta kan vi inte vara. Låt oss hjälpas åt att ta hand om vår jord, om varandra.

Berättelsen rör också frågan om människors kraft. Eller kanske om människors litenhet. Om vem som gör vad för vem. Och ur något mått också varför.

Boken är vacker, men skrämmande. Den förtjänar långsamhet, eftertänksamhet och helt lästa rader. Att inte hasta, att inte slarva sig framåt i texten. Att lyssna, begrunda.

Det händer att jag andas tungt, värjer mig för gråten som känns att den är på väg. Jag får lägga bort boken, gå ett varv i rummet och återvända igen. För att kunna värja mig för gråten som bubblar i mitt inre. Kanske är det mest skrämmande att den skulle kunna vara sann. Att det inte är omöjligt. Att fiktionen är en realitet alldeles strax. 2041. Vad händer då med mina barn? Hur kommer det att gå för mina barn när tiderna förändras? Hur kommer deras liv att te sig då? Hur många generationer kommer det att ta innan vi är där?

En väldigt fin sak med boken är att den har en bra teckenstorlek. Och att det finns luft i sidorna. Det tackar många läsare för, vill jag tro.

Jag tycker om Blå av Maja Lunde. Den kommer att finnas kvar i mig, skava och skapa tankar i mig framöver. Jag kan definitivt rekommendera den för läsning. Jag kommer att tala om den, tala väl om den, i Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje.

Och ja, nu måste jag läsa Binas historia också. Det måste jag definitivt göra.


A..