Jackie - Anne Swärd.
Anne Swärds nya roman handlar om en ung kvinna på väg mot Stockholm och livet. Det är den varma sommaren 1988, ingenting har ännu hänt. Mannen hon sedan möter är bortom vad hon kan föreställa sig. "Jackie" är en roman om kärlek, besatthet och överlevnad.
Varje nytt kapitel markeras av en stjärna. Ömsom fylld, ömsom tom. Betyder det något, mer än att det är ett nytt kapitel? Hur vill vi helst se våra kapitel rubricerade? En stjärna, en siffra eller ett rubrik? Vad gör sig bäst i vår läsning? Eller nej, stjärnorna är något annat. Kanske som delkapitel i kapitlen, som ju är numrerade med 1-7.
Anne Swärd har ett vackert språk. Det är mjukt, följsamt och vänligt.
De träffas tidigt i berättelsen, mannen och kvinnan. De träffas på tåget. Han hittar henne, tänker att hon är hans. Han ordnar det så. Jag tänker kring om hon är naiv och han beräknande, undrar förstås var historien ska ta vägen. Jag upplever henne inte som naiv, fast hon är ung. Jag upplever henne som stående med båda fötterna på jorden, med en insikt om att livet är hennes att ta vara på.
Jackie vandrar genom stadens gator, fikar på caféer och njuter av sommaren. Han är inte där. Hon handlar på antikvariat, läser och skriver. Funderar och njuter av livet. Jag tycker om hennes sommar. Jag kan inte tänka mig annat än att hon är en stark och självständig kvinna.
Hon berättar om sin krokikurs och om kursledaren, den avdankade kursledaren som en gång varit något stort. Det är länge sedan nu. Hon utvecklar, försöker, skapar relationer och vandrar vidare i sommaren.
"Han är gammal, säkert över fyrtio, och har så ont om pengar att han måste sälja sig här; försöka lära mer eller mindre talanglösa konstnärsaspiranter att göra anständiga nakenstudier."
Anne Swärd skriver vackert, men inte så poetiskt som t ex Sara Stridsberg. Ja, men ändå vackert. Jag tänker att hon skulle kunna skriva ännu vackrare om hon ville. Är det valen av ord som gör skillnaden? Hur ser vi på orden och hur väljer vi - eller författaren - sina ord? Hur blir skillnaden om hon väljer orden på annat sätt - väljer en synonym som är hårdare, vänligare eller påverkar mig på annat sätt. Ja, det gör en skillnad i berättelsen, i texten. Den påverkar mig annorlunda.
Jag njuter. Stannar, stillar mig och undrar var berättelsen ska ta vägen. Jag njuter av kapitel efter kapitel, för det är så jag vill göra. Att njuta, fundera, andas och se fram emot det kommande tankarna och samtalet om boken. För visst ska eller kan jag alltid samtala om det jag läser? För visst vill jag alltid reflektera över min läsning?
Han kommer tillbaka mitt i sommaren. Var har han varit? Vem är han egentligen? Vad är det egentligen som tidigare har gått snett för honom? För visst har det det? Gömmer han sig för något eller någon, undrar jag här? Det ger mig klarhet sen, eller gör det verkligen det? Vad ger texten mig om honom?
Hon insisterar, inombords, på att han är för bra för att vara sann. Varför? Är det så vi gör, tänker, när vi träffas av kemin som gör oss förälskade? Har hon mött sin like? Är de båda ansvarslösa, beräknande och utmanar sig själva här, i den här relationen? Den börjar onekligen vackert, men visst finns det en känsla av farlighet? Vad händer t ex med magnetismen dem emellan när han tvingar ur henne sitt riktiga namn? Vad tvingar han henne till och vad ger han själv?
Boken har en långsam takt. De möts, deras relation utvecklas. Jag förväntar mig en upptrappning och den kommer när den kommer. Jag går ibland händelserna i förväg och tänker kring hennes handlingar. Ja, mer hennes än hans. Jag bryr mig mer om hennes hälsa och självständighet än om hans. Jag lär känna henne lättare än jag gör med honom. Han är farlig, hemlig och farlig. Jag kan förstå att hon faller för honom, ser honom som attraktiv och spännande. När borde hon upptäcka vartåt det barkar?
Han förefaller ha haft en mindre god uppväxt. Texten återkommer till detta. Middagarna, bråk och andra små minnesdetaljer som berättar om hans bakgrund. Ja, han berättar inte om det för henne, men han tänker kring det. Det kommer lite pö om pö, lite, lite, som för att inte berätta för mycket på en gång och för att ändå beskriva vad han har med sig i sitt bagage. Det är bara lite, men ändå tillräckligt för att förstå att han skadats av sin uppväxt och att han inte hanterar det så väldigt väl.
Ja, vi har också att begrunda hans relation till Petra, kvinnan i porten. Hur kommer det sig? Vad har de för en relation, egentligen? Hon betyder uppenbart väldigt mycket för honom. Vad betyder egentligen han för henne? Ibland undrar man hur relationer uppkommer - vad som är vad och varför. Det här är en sådan.
Jag uppskattar inte vulgära sexscener i böcker. Det är en del sånt här. Förutom en del ord, så är det ändå relativt acceptabelt. Det går förstås att göra det vackrare än det stundtals är i den här texten. Återigen, det där med valet av ord. Jag tänker att hon borde kunna göra det vackert, men nej, inte alltid här.
Connie. Jackies vänskap med kroki-vännen. Vad säger det om en människa när hon avstår någon till förmån för en annan, för att hon är uppslukad av den andre. Vad gör det med henne i förlängningen? Vad kostar det? Vilka konsekvenser kommer det att medföra? Hon missar eller avstår en viktig träff med Connie för att han ber henne. Vad leder det till, att hon blir mer och mer fokuserad på honom och tappar resten av sitt liv, sin kurs, sin vän? Vad säger det om deras - hans och hennes - relation? Vad säger det, i den lyckliga tiden? Hur lär vi känna varandra? När gick beräknandet över styr?
Nu är jag där igen? De tusen frågorna - hur blir det som det blir? Varför ser vi inte vad som händer? Vad händer sen?
En gång hade jag en familj - säger han, utan att säga mer. Jag tänker att det ligger mycket i det uttrycket. Sorg, glädje, skräck; minnen som påverkar oss genom livet. Barndomen och familjen sätter spår i människor, ibland mer och ibland mindre. Ja, förstås utifrån våra egna personligheter och hur vi lyckas (eller vill) bearbeta våra upplevelser över tid. Om vi inte själva förstår våra brister är de förstås svåra att bearbeta. Minnet är viktigt, men ibland vore glömskan onekligen enklare.
Paula spelar roll för honom. Visst är det så att vi alla behöver en bundsförvant, en vän att ty oss till. Även om vi inte berättar allt, så behöver vi någon vid vår sida. Han har Paula. Hon har Connie. Alla ljuger, men ändå. Ändå, ja. Kanske är Paula hans överlevnad. Och Connie hennes. Vad händer om de överges för att det är omöjligt att stanna?
Jag funderar kring hans beräknande och hennes blindhet. Hur svartsjukan och äganderätten påverkar människor. Steg för steg, som en långsam snara när insikten visar sig. Jag funderar kring hur naivitet eller tron på människan gör oss blinda. Kärleken är verkligen en ohygglig kraft, både på gott och ont.
Hur kan man älska någon, älska med någon, som har slagit? Hur går det till i en människa när hon igen och igen förlåter, tror på något eller någon som visar sig bedrägligt. Jag undrar över människans natur. Det sägs ju att kärleken är blind och att vi tror på bättring. Här är det tydligt att de tydliga signalerna inte är tydliga för alla.
Jag undrar också hur vi står ut med livet när vi inte kan förlåta. Hans föräldrar gav honom livet, men gav de honom också hatet och slagen? Förlåtelsen är en livsviktig ingrediens i livet, men varför är den så svår? Hur gör man när man inte förmår tala? När man tror att terapeuten är emot, kanske någon som ska lura? Hur går det med livet när man inte kan lyfta på locket till sitt inre och släppa ut det som skadar sig själv och andra? Varför är livet så svårt att leva?
Vem hjälper honom? Hur förhåller han sig till sin mamma. Hur förhåller sig mamman till honom. Eller till henne. Hur tänker de, var för sig. Alla har sina spår, sina tankar och sina skäl. De är helt fristående från varandra. Skadade. Rädslan, tillhörigheten och den brustna tilliten; känslan binder samman dem fast de kanske aldrig borde mötas igen. Ja, de borde alla drabbas av den stora glömskan och vända varandra ryggen för evigt.
Den där frågan man alltid ställer sig, dyker upp igen; Varför går hon inte?
Och; Vem hjälper honom att bli hel?
Ja, svaret på båda frågorna kanske är: det är inte möjligt.
Det här är en känslomässigt stark bok. Hon väver tragedin närmre och närmre, drar henne till honom. Sakta, sakta, som en spindelväv eller det är som en labyrint som inte går att ta sig ur. Det kommer smygande. Plötsligt är alla andra borta, allt annat är betydelselöst.
Det är han som är nyckeln till allt.
Till barnet. Till skulden. Till livet. Till döden. Till kärleken. Till luften hon andas. Till tryggheten. Till skräcken, ja, till skräcken som sätter sig varje livsnerv. Ja, till allt.
Läs boken. Titta dig sen omkring. Vem i din närhet har det som Jackie? Vem i din närhet är som han? Känner du dina närmaste, ser du människorna omkring dig?
Rekommenderad läsning. Ja, det här är verkligen rekommenderad läsning. Den beskriver mycket tydligt en situation som ingen kvinna någonsin vill hamna i.
A..
#jackie #anneswärd #albertbonniersförlag
#roslagensbokhandel #enriktigbokhandel #dinlokalabokhandel #välkommentillbokhandeln
#norrtälje #sensusnorrtälje #bokvalsbordet #bokcirkeln
#miljömagasinet
