Fyrbåken - Thomas Larsson

Fyrbåken
Thomas Larsson
Nirstedt/litteratur

Jag börjar med att säga till mig själv. Släpp småordskritiken, välj njutning framför irritation. Lägg bort överstrykningspennan. Kladda inte i boken av onödiga skäl. Så, då gör jag så.

Jag bor i Roslagen. Jag undrar var Reglarö, Stockholms norra skärgård, ligger. Är det en fiktiv eller en verklig ö. Spelar det någon roll för min läsning? Är det så att jag måste hitta platsen, för att förstå berättelsen, eftersom det är nära hemma? Skulle det vara skillnad om det vore på en plats fjärran från mig? Jag tänker att platsen är Arholma, med dess båk, även om den verkar vara byggd senare. I boken refereras till Söderarms fyr, så man kan kanske istället tänka att det bör vara någon båk som ligger närmare där. Arholma känns för långt bort för att ha något med Söderarms nybygge att göra. En båk på en ö närmare Söderarm nya fyr, sålunda.

Allteftersom jag börjar med min läsning ser jag att Thomas Larsson varierar sitt språk. Det är som om texterna är skrivna vid olika tillfällen, fogats samman men inte riktigt funnits sin enhetliga språkrad. Jag tänker att en bok skrivs över ganska lång tid och att språket därigenom ändras, eller beror det på att man helt enkelt inte reflekterat över språkskillnaden när man redigerat slutprodukten? Eller är det en genomtänkt tanke, som jag inte ser? Ja, allteftersom jag läser tror jag att det är en genomtänkt tanke, men sättet att skriva passar inte mig. Jag blir störd över förändringarna, de olika sätten som gör läsningen så mycket svårare. Hur påverkar texten, sättet att skriva, dig?

Jag ser sen, när jag läst klart, att jag ändå kan förlika mig med sättet att skriva. Mina känslor ändras, när jag tänker till, ser över min läsning och drar mig längre in i tanken om texten. Den förändras. Det förändras.

Arwid och Anna-Stina och 1700-tal. Jag tänker att berättelsen är vacker, den som växer fram. Det som växer fram mellan dem, tillfälligheterna som för dem ihop och tillsammans och skapar framtida stigar. Deras liv blir inte särskilt lätt, men ändå, ändå.

Hur ser generationerna ut mellan Arwid/Anna-Stina och Anton & Wilhelm. Ja, svaret kommer halva boken in. Jag hade velat få den tidigt, för att få bilden klar för mig. Man skulle kunna tro att Anton och Wilhelm är bröder, men så är inte fallet Anton härrör från Arwid och Anna-Stina, men det gör inte Wilhelm. Varifrån kommer Wilhelms rötter? Spelar det någon roll?

Arwid.
Gösta
Karl med hustru Alva som drunknade när bryggan brast
Arwid med hustru Kristin
Elof, som dog efter några månader, samt Elsa och flera döttrar
Ja, led efter led. Ett släktträd hade jag gillat - för att leda mig framåt i berättelsen.

Vem hittade sin mamma på berget mitt i vintern? Vem är vem? Varför måste berättelsen kring personerna vara så otydlig, så jag får ägna av tid att gissa och återkommande backa i texten, istället för att bara njuta av läsningen.

Anita och Anton.
Barbro och Kattis.
Pappan slog. Anton slog, alltså.

Kattis. Och Torbjörn.
Natta. Sebbe.
Wilhelm. Och Lena.

Och Wilhelm längtar efter Anita.

Hur blir man människan med en bakgrund av våld?

Det svåra är Anton, Anita, Barbro och Kattis. Familjen, där sorgen präglar livet. Hur blev det som det blev? Varför? Kommer det från tidigare led? Följer det i led efter led eller kan det härledas från här och nu. Hur präglas man av tidigare sorger, fostran, föräldrars kärlek eller oförmåga? Framgår det här? Hur blev Anton som han blev?

Berättelsen är som fragment. Han berättar. Det tar mig en lång stund att förstå vem han är, vad han heter. Kattis man. Torbjörn. Jag undrar varför författaren vill att det ska ta tid innan jag förstår hur personerna hänger ihop. Eller är det bara jag som är ohyggligt trög? Jag önskar mig en släktkarta här, eller en beskrivning hur karaktärerna hänger ihop. Här vill jag inte gissa eller ens anstränga mig för att hålla koll på vem som är vem. Jag önskar mig en samlad bild av karaktärerna, åtminstone på något sätt. Jag vill veta hur de hänger ihop, men behöver inte inledningsvis veta vad som ska hända med dem eller vilka egenskaper de ha. Precis som jag ibland vill ha en karta när de beskriver omgivningar som jag inte besökt.

Vad hände egentligen med Kattis? Varför? Vad hände egentligen med Wilhelm? Varför? Hur hörde Lena dit?

Torbjörn är exakt och noggrann. Slips, välstruken skjorta och välputsade skor ger honom det han är. Det där med skorna kom ifrån en tidig arbetsgivare, eller hur? Han har exakt koll på minutrarna, längtar efter någon efter Kattis men vet inte riktigt hur.

Jag njuter av berättelsen, eller kanske är det bara av läsningen? Jag njuter av läsningen, att begrunda vem Torbjörn är och hur tingen hänger ihop. Jag vill veta var Reglarö är, hur det ser ut? Jag vill veta var Lena bor, vilken stuga hon har hyrt och hur den ser ut. Jag grunnar, försöker, njuter och tänker. Jag känner en längtan till vår skärgård igen. Den vackra, skira, sköra och hårda skärgården – den som gör mig både liten och stor.

Thomas Larsson skriver om Aris Fioretos, han berättar om Aris Fioretos i Fyrbåken. Fioretos var på Babel häromnyss (söndag 29/3 2020) och jag såg programmet idag (någon dag senare). Det känns som en händelse att stöta på hans namn här, i Fyrbåkens berättelse. De talade i Babel om brevromaner, att Fioretos skrev på en sådan just nu, och att han var förhindrad att berätta mer just nu. Vi läste Nelly Bs hjärta häromåret. Vi var väldigt förundrade över att han, en man, kunde skriva så om två kvinnor och deras känslor. Ja, han kunde, då kan väl andra också. Vår undran kanske sa mer om oss än om författaren själv. 

Han minns. Rekapitulerar tiden. Han minns, rekapitulerar och tänker kring händelserna som har påverkat hans liv. Vad gör han med ensamheten? Hur förhåller han sig till barnen? Vad längtar han efter?

I saknaden och minnet hos karaktärerna byter Thomas Larsson sättet att skriva på. Indragna rader, ändrade tankespår, plötsliga kast. Det är svårt att se var han är, hos vem han är. Släktförhållandena är inte klarlagda, tydliga. Jag önskar att de så vore. Jag vill ha en tydlighet, inte en gissningslek. Jag vill kunna läsa och förstå karaktärerna, inte chansa eller tänka att någon inte spelar roll.

Det finns fler Lena i berättelsen. Till vilken nytta skapas karaktärer med samma namn? Vad är poängen med att göra berättelsen svårare? Eller är det för att minnas andra personer?

Berättelsen innehåller minnesbilder av våld, våld och utsatthet. Hustru och barn dör, de är också mor och syskon. Händelserna påverkar livet också för de som överlever, minnen lever kvar i många, många år. Hur skadar våld oss? Hur lever det kvar i oss?

Vad gör min frustration med min läsning? Vad gör mitt tålamod med mig? Jag säger åt mig själv att andas lugnt, lägga bort boken en stund för att återkomma strax igen. Så då gör jag så, som ett sätt att hantera min läsning och mig själv. Jag läser för att jag vill, jag läser för att jag utvecklas och jag läser för att jag ska tala om boken med mina vänner i en bokcirkel.

Arwid och Anna-Stina lever sina liv. Det är 1700-tal, de stretar enligt alla de regler och förutsättningar som finns på 1700-talet i vår skärgård. Fattigdom, många barn, olika förutsättningar under olika årstider och olika personliga egenskaper som präglar livet för de andra i relationen och familjen. Vad gör livet med oss? Hur förändras vi att den tyngd och de svårigheter vi mötet?

Generationerna avlöser varandra. Alkohol, humör, våld, barnen och livet på ön påverkar mig. Jag läser om sorger, känslor, människor och hat. Jag läser om ett hat som påverkar livet, ett hat mot människor som inte längre finns. Varför håller han i sitt hat mot den tidigare generationen? Den som han inte ens har träffat?

Larsson skriver olika, beroende av vem han talar om eller vilken situation de befinner sig i. Känslor, närvaro och farlig otrohet utmanar situationer.

Kattis och Barbro var tvillingsystrar. Barbro dog av Antons våld. Varför dog Anita, Antons hustru, barnens mor? Hon hittades ute, mitt i vintern, långt senare. Hur påverkas man som barn av en förälder som dör? Hur påverkas den som hittar någon som har tagit sitt liv? Hur påverkas man som barn av sitt syskons död? Hur tar hos skuld? Går det att läka?

Det är för mycket ord om sex för min smak. Jag uppskattar helt enkelt inte att läsa om sådant, när det är beskrivet så. Det förstör min läsning, skapar ointresse för texten. Jag ogillar att tänka att jag ska hoppa över textmassor, för att undvika de avsnitten. Tycker du om att läsa om de fysiska lekarna eller tankarna som beskrivs?

Jag tycker att Fyrbåken är svår att läsa. Den byter sätt att skriva, de ofullständiga meningarna, samtalen och tankegångarna, å ena sidan och berättelserna å den andra. Jag tycker ändå att berättelsen är intressant. Jag är glad över läsningen. Anstränger mig, tänker, vrider och vänder på tanken.

Hur tänker vi kring de exakta tidsangivelserna. Vad säger det om berättelsen? Vad säger det om karaktären, som förhåller sig till dem? Vad säger de mig?

A..