Jag undrar hur det skulle vara om vi inte hade en absolut yttrandefrihet i Sverige. Jag har tagit det för självklart, inte reflekterat mer än så. Är det tid för det nu? Reflektera och ta strid. Vad betyder det att få tala fritt? Och vad är yttrandefrihet om vi inte tar ansvar, visar omsorg och respekt?
Vi har poesilördag en gång per månad. Då får poeter ett ämne att begrunda, skriva sin text och framföra den själv. Det kräver mod att läsa sin text, ta till orda där andra lyssnar. En plats och en scen. Vad skulle hända om man inte fick? I Belarus var det ok att tala på gårdar och torg, tills det inte längre var ok. Den som sa något slogs ner med våld. I boken Ett år i Belarus kan vi läsa att poesi, sång och litteratur plötsligt kan leda till fängslande och långa straff. Vad händer med dessa människor idag, nu när rapporteringen tystnat och vi vänt hela vår blick åt annat håll?
I en bokcirkel läser vi Stig Fredriksons senaste bok Sista ordet. Om Ryssland, om förbud att tala, tänka, diskutera, sjunga, skriva eller t o m läsa den ryska författningen på ett torg. Staten är lättkränkt, tolererar inga ord som kan berätta för medborgarna vad som händer. Motåtgärden är skrämsel med kemiska produkter i människors kroppar, långvariga fängelsestraff eller vistelser i stränga fångläger. Ibland så länge som 16 år. Att vara ung och dömas till fångläger för att man spelat ett spel, sagt fel ord eller hängt upp flygblad ter sig oproportionerligt. Vad får man egentligen göra? Vad tystar man när staten tullar på rättssäkerhet och rätten till ordet? Hur många ryssar är tystade idag? Hur många medborgare är fängslade för att de har tänkt högt inför, tillsammans med, andra? Hur skulle du klara dig, om du bodde där?
Vi har tidigare läst t ex Debutant (Lebedev) och Röda korset (Filipenko) som lärt oss hur Rysslands medborgares livsförutsättningar kan te sig. Böckerna går i linje med varandra, även om de berör helt olika frågor. En medmänniska kan ange dig, staten kan fängsla dig, förgifta dig eller döda dig, oavsett vem du är eller vad du gör. Staten är något att vara rädd för, inte trygg med. Hur försvarar vi yttrandefrihet och rättssäkerhet? Här och där? Vad är vår sak?
Jag kommer aldrig mer se världen (Ahmet Altan), turkisk författare, beskriver också yttranderättsproblematik utifrån när han fängslades, anklagades och fick många års fängelse. Hur klarar man fängelsetiden, hur klarar man att hålla huvudet rent från hämnd och hur håller man hoppet uppe när man inget vet om sin framtid? Han beskriver sin situation på ett sätt som är användbart även för oss när livet trasslar. Kan vi föreställa oss hur det är att fängslas för ord eller på andra felaktiga grunder, inte veta när man får sin frihet åter. Kanske behöver vi fundera över vad frihet är?
Åsne Seierstads nya bok Afghanerna är ett helt land i händerna på maktkrig. Inte bara nu, ständigt och jämt. Det är som att den destruktiva maktlängtan aldrig upphör där, att medborgarna alltid får sitta emellan i striden mellan herrarna som vill äga makten. Till priset av andras död, sorg och förtvivlan. Hur ska man kunna förstå hur några så starkt längtar efter makt, kan tvinga in kvinnorna bakom svarta skynken och stängda dörrar, männen till en säker död och få det att ske utan att folket vägrar? Ja, för kvinnors rätt krävs förstås männens vilja. Hur kan det vara så? Vad krävs för männens liv?
Med yttrandefrihet följer ansvar, som att inte skada andra, förstås. Det kan finnas skäl att säga sin mening. Det behöver vi få göra. Ska frågan kopplas till hur? Kan vi förlora på att inte reflektera hur?
Anette Grinde
Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje
www.roslagensbokhandel.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar