Vem dödade min far - Edouard Louis
2019
I ett litet format, men med en kraft som heter duga, formulerar Edouard Louis sin anklagelseakt mot de styrande i samhället; de som bär ansvaret för att förstöra människor liv och kroppar.
Han skriver om sin far och sitt förhållande till sin far. Relationen har inte varit okomplicerad, men har förändrats över tid. Man - många, kanske de flesta - har en längtan efter kärlek och bekräftelse. Det påverkar våra relationer. Vår egen personlighet gör det också - påverkar våra relationer och också våra liv.
Varför vill han inte bekräfta sin sons längtan? Varför förtränger han sin egen? Hur påverkar fattigdom och socialt utanförskap våra liv? Hur kommer det sig att människor hamnar där?
Vad är nyckel till ett gott liv? Kärlek? Utbildning? Att ses och bekräftas? Uppmuntran? Inre styrka? Att kunna förlåta och gå vidare?
Vems är ansvaret & hur kan vi göra bättre för varandra?
Jag tänker, återigen, på människans behov av terapi och hur tydligt det är att detta kan göras i författarskapets form. Att skriva sig ren, att skriva av sig, resonera och förklara hur det ligger till - få tala till punkt, minnas och reflektera - gör onekligen skillnad. För någon sköts terapin genom ett ältande med vänner, för andra i tystnad och för ytterligare andra genom en bok. Jag tänkte så när jag läste Haggan av Aase Berg häromveckan. Eller Vigdis Hjorts bok Arv och miljö. Jag tänker så här igen. Det gör inte böckerna mindre intressanta, snarare mer - resonemangen är ofta allmängiltiga, i allra högsta grad mänskliga och viktiga att reflektera över. Det finns fler som drabbas av händelserna, även om varje berättelse är unik.
Jag tackar för alla berättelser. De för mig framåt, skapar nya tankespår och får mig att se mig själv i en annan dager.
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar