Den lyckligaste leken. Björn Wiman.

 

Januari 1977. Ingemar Stenmark har just tagit sin tredje raka världscupseger. Det är riktig vinter, med snö och kyla, för första gången på flera år.

En sjuårig Björn står i Hammarbybacken med sin pappa. Efter skilsmässan från Björns mamma träffas de inte mycket mer än umgängesplikten kräver, men ikväll är han en trygg pappa, med en vadderad skidhandske som tar emot liftankaret och en skyddande plats mellan pjäxorna där Björn står på väg uppåt, in i mörkret.

Ner kommer man som bekant alltid.

Den lyckligaste leken beskriver en far-och-son-relation som aldrig riktigt blev av, med en pappa som var alltför präglad av sin generation och sin egen uppväxt för att kunna bli den närvarande far som sonen drömde om. Nu är han borta, precis som de snöfyllda vintrarna.

Det är också en skildring av passionen för utförsåkning, denna lyckligt meningslösa sysselsättning där Björn och hans pappa faktiskt kunde mötas. Vi får följa resorna till Åre och Hemsedal, till Tyrolen och Leksand – soliga pister där samhörigheten plötsligt fanns, där pappan kunde utbrista ”Det här är kalas, Björne!”

Björn Wimans nya bok är en personlig berättelse om en son och hans pappa. Om en föräldrageneration som aldrig vågade komma nära sina barn, som i sin tur gjorde precis tvärtom när de blev föräldrar. Och om den okomplicerade glädje som bara ett riktigt bra slalomåk kan skänka.

#denlyckligasteleken #björnwiman #norstedts #norrtälje #kulturnavetnorrtälje #kulturiroslagen 

Därutöver:

• Mer om Omloppsbanor.

• Om boken: Nybörjare. 

• 7/3-26. Lördagspoesi. Tema: ramen.

• Vill du vara med i en grupp som talar om livsfrågor - existens och filosofi? (Inte terapi, inte egna problem). Eftertänksamhet och lyssnande är prioritet. Mer info: Anette Grinde, tfn/sms 0708905731.

• Om boken: Filosofera tillsammans.

Bokcirkelprat? 

• Jag tänker på gemenskap och längtan.  Jag tänker inte att Björn Wiman är bitter för sin frånvarande pappa, men jag tänker att han längtat efter att fått ha en pappa som sett honom, skrattat med honom och stått vid hans sida.  Det är verkligen en mänsklig känsla,  att vilja ha en förälder (gärna två) som sett oss för det vi är. Känslan är begriplig.
• Jag tänker på slalom, tänker att jag borde igen. Det var väldigt länge sedan nu. 
• Jag tänker på klimatförändringarna som också hör att snön och skidåkningen försvinner,  att vi får tänka på alternativa aktiviteter. Det är inte det värsta, det värsta är klimatförändringarna och all fasa de kommer att föra med sig. 
• "Jag har alltid längtat efter kärnfamiljen" skriver Björn Wiman.  Varför längtar vi (Alltid?) efter den saknade normen,  när den inte finns hos oss?
• Björn Wiman återkommer - igen och igen - till klimatförändringarna. Åres känslighet för ras och lera. Marknadsföring och byggnation av skidanläggningar skyndar på klimatförändringarna,  de gräver sin egen grav, även om det kommer att kunna tjäna pengar på att alperna blir snöfartiga före oss. 
• Barn och far. 
• Ingen offerkofta.
• Kärleksfull bok.
• Saknad pappa, med värme.
• Klimat.
• Vad gör bergen med människor?
• Skidor, skidhistoria.
• Rikemanssport.
• Soptippar som slalombackar.
• Papparoller över tid. 
• Kontext.
• Var tar skidindustrierna vägen efter temperaturförändringarna?
• En pappas intresse förs vidare till sönerna - ärver dem eller säger tvärt stopp?
• Tidsdokument.
• Drivet och kunnigt språk: bra språk. 
• Journalistiskt.
• Igenvuxna slalombackar - hur tar kommuner och ägare hand om resterna som blir kvar?