21/3-25.
Fredagsmys! Vi talade politik. Folk från höger till vänster och mitt i den politiska bredden lyfte tankar om jordbruksmark, äganderätt, matproduktion, spanska tomater och rätten till boende/byggnationer. Hur står sig äganderätten till skog och mark i förhållande till samhällets ansvar för mat, tillgänglighet för friluftsliv, skogen som lunga och vårt gemensamma ansvar. Jag försökte hålla talarordningen, men det var ibland lite svårt. Det blev många skratt över regelbrotten och nya argument att fundera över.
Jag förstår att det är ohyggligt svårt att vara politiker, att enas över gränserna och se vad som är samhällets roll och vad individen själv ansvarar för. Principiella ställningstaganden ställs mot varandra, alla sidor behöver rucka på sin inställning och se något spår av relevans i den andres inlägg. Behöver vi mat? Vem ska odla, på vilken mark ska det ske och med vilken ekonomi? Hur ser vi på marknadsekonomi, kapitalismen eller statens krav på medborgarna? Varifrån kommer maten nu, i krig och kris eller om världen står i brand? Hur ser vi på vårt närområde, Sverige, Europa eller världen? Vill vi stötta USA eller Ryssland eller inte? Hur förstår vi att de spanska tomaterna - med vidriga arbetsförhållanden och väldigt mycket plast i naturen - inte ska ingå i vår konsumtion? Hur får vi kunskapen till oss och hur blir vi medvetna konsumenter?
Vad är en jordbruksmarksstrategi och med vilka ögon läser vi den? Frågorna handlar t ex om livsmedelsproduktion, klimatanpassning och biologisk mångfald. Det är nödvändiga frågor att begrunda men ställer sig emot äganderätten i sin vidaste form: om jag äger, varför ska staten eller kommunen då bestämma över min tillgång? De kräver att jag ska rätta mig efter deras pipa, trots att marken, skogen, husen är mina. Den konflikten fungerar ofta bra när det inte är ens egen tillgång, men den skaver när den drabbar en själv. Gärna vindkraft, men inte vid mitt hus. Gärna flyktingförläggning, men inte i min närhet. Gärna kärnkraft, men inte i våra kvarter. Ja, det är ofta så, men på något sätt måste vi hitta de lösningar som ändå behöver finnas. Politiken och människorna runt omkring måste kanske inte alltid enas, men ändå skapa någon form av samförstånd. När vi själva sitter mitt i samtalet, hör den andra och försöker förstå, ser vi svårigheterna men också möjligheterna. Jag tänker att vi lär oss väldigt mycket när vi samtalar med varandra, lyssnar och anstränger oss för att förstå. Vi är inte här för att banka in och insistera på vår egen uppfattning, vi vill lära oss mer om de ämnen vi lyfter. Samtalen är en fröjd.
Om det inte hade varit för Per, så hade jag missat bussen, eftersom samtalet var så skoj och jag tappade kontroll på tiden. Fredagens samtal var väldigt vackert. Jag gick från bokhandeln med glädjebubbel i själen.
Tack!
Läs jordbruksmarksstrategin, vetja!
Anette Grinde
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar