Efter att ha blivit uppringd av sin bror Olivier, reser Isabelle till byn i Alperna, där de båda är födda. Fadern, tidigare bergsguide, är på väg in i glömskans dimmor. Isabelle, som har undvikit all kontakt med honom i många år, fruktar denna återkomst till barndomshemmet, där han lever ensam efter deras mors död. Men kanske kunde detta möte vara ett sista tillfälle att förstå vem deras destruktive far egentligen var.
Under några dagar tillsammans nystas familjens historia bit för bit upp för att slutligen knytas ihop.
Med denna omskakande text skapar Gaëlle Josse en starkt berörande berättelse som undersöker våra val, våra svagheter och våra levnadsbanor. Röster från märkta familjemedlemmar avlöser varandra och beskriver deras kluvna känslor, det osynliga våldet och de mardrömmar som förföljt en man genom hela hans liv.
Den franska författaren Gaëlle Josse, född 1960, inledde sitt författarskap som poet. Hon debuterade som romanförfattare 2011 och har sedan dess skrivit en rad romaner, varav flera prisbelönats. Förlaget har tidigare utgivit romanerna Den sista vakten på Ellis Island, som 2015 tilldelades EU:s litteraturpris, och En oändlig väntan.
Boken läggs till listan över möjliga bokval i våra bokcirklar. Vi har läst Gaëlle Josse tidigare, En oändlig väntan, uppskattat och samtalat om den. Vi har också en mycket hög tilltro till Elisabeth Grate bokförlag, som har en mycket hög klass på sin utgivning. Jag tar numera för givet att allt förlaget ger ut är fantastiskt.
Texten är lugn, vacker. Den är poetisk. Jag fylls av värme när jag läser, men också av sorg. Barndomens minnen, känslor, situationer och liv påverkar oss i all vår tid. Hur det spelar roll för var och en upptäcks allteftersom. Barndomens minnen sitter i våra personligheter, våra jag, hur vi blev sedda eller inte, och hur vi förmådde ta emot eller acceptera det.
Varje förståelse eller förlåtelse går framåt genom samtalet, att bli sedd och att se. Vi kan blanda ord som förståelse, förlåtelse, acceptans, mm, kanske menar vi samma sak. Någon säger att vissa saker inte kan förlåtas, andra säger att vi måste förlåta för att kunna gå vidare i livet.
Hon hittade sin plats, lämnade platsen, skapade sitt liv. Sorgen, rädslan fanns ändå kvar. Hennes relation till sin far var oerhört sårig, ändå längtar hon. Hatet, sorgen, rädslan - ändå en längtan efter att bli sedd. Det är så oerhört mänskligt, viktigt.
Hon skriver som att det är självbiografiskt sant, som att det är hennes berättelse. Jag behöver bestämma mig för att hon är en duktig författare, som kan berätta, lyfta mina känslor. Jag tänker att det är fantastiskt berättat. Det är en berättelse, inte hennes egen.
Till slut berättar han om sitt trauma, sitt varför som han inte förmått befria sig ifrån. Det påverkar hans liv, hans hustrus och barnen. Påverkar, förstör och plågar. Gjorde honom till det han blev och präglade barnen därefter.
Att inte berätta, inte kunna berätta skapar trauman för de som kommer sen.
Att tvinga, tvingas tiga, att inte berätta det som behöver berättas, skadar familjer, döttrar och barn. Ja, varandra. Hur står man ut med hemligheterna, hur står man ut att bära och att inte få veta?
Det här är en oerhört sorglig bok, men den är också fantastisk läsning.
Boken är skriven utan författarens känslor, den är berättande. Alla kommer till tals, mest dottern, men även fadern, modern och sonens berättelser om fadern och hans trauma finns med. Det är läsarens känslor som påverkar läsningen, inte berättarens känslor.
Jag tackar Elisabeth Grate bokförlag för all deras fantastiska utgivning. Den här är inget undantag.
/Anette
Ilska. Kravet mot dotter att inte gråta när hon vill ha våfflorna. Varför ställer han sådana krav?
Rädsla om dottern. Låser in henne när hon får mens. Hennes frihet beskärs. Det påverkar henne stort. Vilket är hans varför?
Sorg. Dotterns sorg över arr inte vara sedd av sin far. Han såg sonen, men inte dottern. Var han rädd att dottern skulle skadas?
Livslångt trauma efter kriget, skadorna, de döda, flickan som våldtogs och elden.
Att älska. Dottern älskar sin man, känner skuld över hans död. Hon lever med den.
Hur lång tid tar det att förlika sig med sin känsla av skuld? Hur härbärgerar man den i sitt inre.
Han går när han kan, när det är tid för det. Han ber dem låta det ske, respektera. Hon såg honom gå. Han ringde och förstod, lät det ske. Hur ser vi på det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar