Fars rygg är en stor roman, en lyrisk och episk berättelse om män i tre generationer. Den handlar om ensamhet som går i arv, om ovanliga liv, och den rör sig geografiskt mellan Alexandria, Oslo och Genève.
Berättaren i romanen är en version av författaren själv. Hans far har länge varit död, ändå finns pappan kvar, som närvaro och minne. Nu söker han sin far, vill förstå honom. Så börjar romanen om en norsk pojke som växer upp i Egypten, långt ifrån fjäll och fjordar. Det är 1920-tal och pojkens pappa, Domaren, innehar ett högt ämbete i Alexandria. Härifrån skickas han till skolor och internat i Europa där han ska danas, hundratals mil från sina föräldrar, utan möjlighet till kontakt. Uppväxten ska komma att präglas av en förlamande känsla av utanförskap, av att aldrig riktigt kunna komma någon nära.
Fars rygg är en lågmält intensiv, mycket vacker roman om längtan efter tillhörighet, det djupast mänskliga.
I översättning av Gun-Britt Sundström.
Boken läggs till listan över möjliga bokval i våra bokcirklar.
Familjen K.
Att tillhöra, att vara en del i en familj. Vad gör familjen K. för honom? Vad betyder vistelsen för far?
Scouterna.
Inget kyrkligt, säger Domaren. Vad består Scouterna av, ligger den utanför, som ett avsteg? Inga uniformer, säger Domaren, så far behöver säkerställa att scoutdräkten inte är en uniform. Allt han gör präglas av hans längtan av att bli älskad och godkänd.
Ensamhet.
Hela berättelsen tyngs av ensamheten. Den finns på varje sida, äter sig in i berättelsen och i honom. Vad är ensamhet? Varför drabbas man av den? Varför håller den sig fast i honom?
Tillhörighet.
Vad gör tillhörigheten med honom? Han frågar ibland varför han får vara med, han förstår inte. De förstår inte heller frågan. Tillåts han, tillhör han - eller är han bara deras förkläde?
Kärlek.
Han älskar henne, men hon älskar någon annan. Behöver de honom för att få rummet de behöver för att kunna älska varandra?
Jude.
Hans vän är jude. Han säger inget om det, han är hans vän. De får en sten kastad in genom fönstret. De pratar inte om det.
En klasskamrat är jude. De pratar inte om det, han säger inget. Vem tar judens parti, står han ensam? Hur står man ensam mot hat, mobbning och utsatthet?
Vänskap.
Vänskapen med D. och P. är livsavgörande för far, åtminstone så länge den pågår. Vad består deras vänskap av?
Fadern.
Domaren är en fadersfigur i tiden: makt, pengar, hänsynslös mot hustru och barn. Förstår han hur han förstör?
Modern.
Vad är hon? Duperad? Sjuk? Svag? Varför bryr hon sig inte om sin son under hans uppväxt? Hur mår hon? Är det instängdheten eller Domaren som förgör henne. Han längtar efter henne, modern.
Att vara förälder.
Hur klarar fars föräldrar uppgiften att vara föräldrar?
Att vara son.
Hade han - far - kunnat kräva mer av sina föräldrar eller är han helt i händerna på de karaktärer de är?
Att vara den man är.
Han är blyg, ensam, tystlåten. Det kräver mycket för att man ska komma runt och förbi det. Man är det man är trots att man är som till en framgångsrik höjdare.
Är det en sann berättelse?
För mig är det fiktion, men det är också författarens försök att förstå sin fars och faderns föräldrars liv och förutsättningar. Jag ser det som författarens gissningar, hans reflektioner om hur det kan ha varit.
Kanske är detsamma som kan ske, så kan det ha varit.
Återkomst, att föra vidare till sina barn.
Barn och barnbarn åker tillbaka till Egypten, frågar grannskap och människor om de minns. Någon minns den lille ensamma pojken på cykeln. Ensam.
Ensam.
Det känns i mig, jag gråter. Ensamheten går som en röd tråd genom hela berättelsen, genom alla händelser, i vänskap, i familj. Det är så, om man är så, när man är så. Ensamhetens själar är just så, det är väl beskrivet. Känslan är väl beskriven.
Sorg.
Sorg och längtan efter tillhörighet. Hur spelar den roll i människors liv? Hur berättar han om far, Ellen och Domaren? Varför ser bilden ut som den gör? Varför ser livet ut som det går? Varför blir vi det vi blir?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar