Ja, det här är läsning om hur det är - eller var - att vara sverigefinne i Sverige. Jag hoppas att det är historia, inte en känsla av idag.
Vi ska tala om Asfaltblomman inom kort.
Kan man, någon, sätta sig in i hur det är att förlora sin tillhörighet, sitt ursprung, sitt land och sitt språk, när man inte gjort det själv?
Jag har läst Asfaltblomman och tänker att vi, var och en, har förutsättningar att bli bättre medmänniskor genom att anstränga oss mer för att förstå invandrarna, samerna, sverigefinnarna, afghanerna eller vad minoriteten än är.
Sverige har välkomnat arbetskraft, men inte sett människorna bakom. De har svurits åt, kallats vid nidnamn och kränkts. De har gjorts mindre, givits usla arbetsförhållanden och försatts i utanförskap. Kan vi se och erkänna vår del i det? Kan vi förstå hur vi har sett, tigit och låtit det ske? Tittat på. Eller blundat.
Hur förstår vi oss själva, vi i majoriteten som är formade och tillåtna som vi är. Hur ser vi på vårt ansvar i förhållande till minoriteter, nu, förr och i olika tider?
Jag tänker på självhat och alkohol, hur hopplöst livet kan te sig när man inte tar sig ur bedrövelsen. Självhat, vad gör det med en och var kommer det ifrån? Återigen, ständigt denna fråga om vad vi är och hur livet förändrar oss allteftersom. Gener, fostran, förutsättningar i den egna familjen och vad samhället gör emot oss. Vad gör det med oss?
Hur mycket sprit kan man dricka, egentligen?
Den 23 januari ska vi prata om Asfaltblomman. Vill du vara med?
I ett annat samtal sägs:
En annan bild, som inte framkommer särskilt i den här boken, är sverigefinnarnas goda arbetsinsatser för sina arbetsgivare. "De var otroligt duktiga arbetare, ihärdiga och noggranna. De jobbade t ex i verkstäder eller i skogarna och var verkligt duktiga. De var visserligen duktiga på spriten också, men de jobbade verkligen bra i sina arbetslag. De svenska gubbarna var också duktiga på spriten. "
