Dörren.
Magda Szabó
Nilsson förlag.
Man får andas med korta andetag. Jag nästan hyperventilerar. Jag får lägga bort boken en stund, för att återvända till den strax igen. Den lämnar mig inte ifred. Är det inte alldeles fantastiskt med dessa ljuvliga böcker som inte är som andra. Och människor som inte är som andra, för den delen också.
Berättaren i Dörren är en framgångsrik författare. Hon bor tillsammans med sin make och har behov av en hushållerska. Hon anställer Emerentia, som är en egensinnig och synnerligen speciell kvinna. Berättelsen utgår sedan ifrån dessa båda kvinnor, deras relation och göranden. De är väldigt olika, men en stark vänskap växer fram mellan kvinnorna och de kommer varandra allt närmare. Man kan undra varför och hur det egentligen går till, för Emerentia är verkligen en udda karaktär, men relationer är ibland något som är svårt att förklara. Dessa båda kvinnor är kanske bra för varandra eller så har de en unik dragningskraft sinsemellan. De behöver varandra.
Magda Szabo är en ungersk författare. Boken är översatt till svenska 2020 men är utgiven 1987 på ungerska. Magda Szabo avled 2007, då över nittio år gammal.
Berättelsen kan inte läsas på en höft. Den kräver närvaro och stillsamhet. Åtminstone för mig. Jag kan läsa en sida i taget. Sen behöver jag tänka en stund. Lite lika var det med Asta av Jon Kalman Steffanson. Den var också så där speciell. Ljuvlig, men kravfylld. Underbar, men verkligen ingen lättläst feelgoodvariant av något slag alls. Den kräver något av läsaren. Så gör också Dörren. Den kräver något av mig och ger full njutning i retur.
Dörren får mig att undra hur man kan vara, hur barsk man kan vara men ändå vara en starkt eftertraktad hushållerska. Emerentia har arbete så det räcker, hon är uppskattad som få och hon gör jobbet som hon ska. Men, ack, ack, vilken personlighet. Jag undrar om berättaren är Szabo själv. Jag undrar om hon skriver om någon i sin närhet. Hon kan man skriva så intimt, så nära, så begripligt och så obegripligt annars?
Jag älskar berättelsen. Jag älskar hennes sätt att skriva på. Jag älskar kravet jag utsätts för i läsningen.
Hon berättar om kärleken och livet. Livet är verkligen annorlunda, eller bara olika, för oss alla. Hon berättar om omöjligheter och (berättarens) egna tillkortakommanden.
Jag tänker på hur människor (kanske både du och jag) ibland har en omåttligt kort stubin och säger saker som; dit ska jag aldrig gå igen eller henne ska jag aldrig mer träffa. Om man tänker sig för en smula så är kommentaren ofta rätt obegriplig. Vi borde vara bättre på att förlåta både andra och oss själva när det där kort-stubiniga händer och gå vidare som om det aldrig hänt. Det verkar berättaren klara i förhållande till hushållerskan, som ändå är en nästan omöjlig person. Hon, berättaren, fattar att hon inte ville vara utan den bångstyriga kvinnan så hon sväljer all förtret. Jag tänker att det är ett bra drag att kunna.
Jag ler åt berättelsen, kanske mest för att den är så ljuvligt absurd. Ja, jag kanske inte ler när hon hejar på ett självmord med krasshet i rösten eller när hon slår hunden så man får ta den till veterinären för omplåstring, men det passar onekligen hennes karaktär. Hon är av speciellt virke. Ingen klår hennes arbetsbelastning och ingen kan förändra hennes livsinställning. Hon vet sitt. Och andras.
Den ena karaktärer är bister och butter, verkar inte glad åt annat än att driva den andra till vansinne. Kanske är hon den som är mest nöjd, hur konstigt det än må låta. Den andra är ordentlig, moraliskt korrekt, går i kyrkan, tar traditioner och seder på allvar, med mera, men är den som våndas. Är det så att det är tuffare att leva när man bryr sig om vad andra tycker? Blir livet lättare om man bara är i sin egen bubbla?
Nej, inte är det så. Emerentia utvecklas och berättaren likaså. De hittar varandra, stöter bort, hittar tillbaka. Respekt är verkligen ett felaktigt ord, kanske mer en stor dragkamp. De har en egen, högst speciell relation men missar ändå en hel del av den andre. Är det så vi gör i livet? Missar vi den andres tankar och ger vi inte tillräckligt av oss själva för att andra ska förstå vilka vi är? Hur lätt eller svårt är det egentligen att ha en riktigt riktig vän vid sin sida? Hur är det att vilja, men inte få (för att den andre vägrar) och hur är det att inte kunna släppa in någon ordentligt i sitt liv. Vi har ju de personligheter vi har, eller hur?
I cirkeln talar vi om vi känner någon Emerentia (ja, de är svåra och tuffa), om vi vill vara som någon av karaktärerna (ja), om vi känner oss lika den ena (ja, jaget) men vill vara den andra (ja, Emerentia står för mod och ryggrad) och svaren är både roliga, intressanta och kanske också motsägelsefulla.
Hänvisar titeln - Dörren - till den fysiska dörren som hon stänger, eller till den inre dörren i henne? Jag tänkte bara på den fysiska dörren tills någon uppmärksammade mig på den inre, mentala, dörren. Det blev en ny och spännande tanke som jag hade missat i min läsning. Ju mer jag tänkte så, desto självklarare blev det.
Dörren är en bok som behöver läsas med stillsam eftertanke. Det är inte en bok med hög mysfaktor, men jag känner en stor glädje över att ha läst Magda Szabo´s Dörren och de karaktärer hon har målat i berättelsen. De finns i mig. Jag försöker förstå hur de är och varför. Hur man nu kan se och förstå andra människor som är så innerligt aviga, som den käraste och synnerligen omtyckta Emerentia.
Jag behöver läsa på om Ungerns historia och googla lite mer kring alla referenser som finns i boken.
Min smala lycka är att vi ska bokcirkelprata om den här inom kort.
Anette Grinde
Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje
Tfn 0708 905 731
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar