Att skörda ben - Edwidge Danticat

Att skörda ben
Edwidge Danticat

Dominikanska republiken, 1937. Amabelle är tjänsteflicka hos en förmögen familj på en sockerrörsplantage. Hon tog sig som ung över gränsen från Haiti för att få arbete, i likhet med många av sina landsmän. På gården har hon hittat en bra plats, och där har hon också träffat sin Sebastien, som arbetar på fälten.

Men bland plantagens arbetare har det börjat florera rykten som ingen riktigt vill tro på: om att landets ledare uppmanat sitt folk att mörda alla haitier, och om att armén redan nått fram till de kringliggande gårdarna. Amabelle och Sebastien bestämmer sig till slut för att fly över bergen tillbaka till Haiti, men under flykten kommer de ifrån varandra. Från den stunden ägnar Amabelle sitt liv åt att söka: efter Sebastien, efter ett hemland, efter förklaringar och inte minst efter försoning.

Edwidge Danticats roman Att skörda ben utspelas under den så kallade Persiljemassakern och betraktas idag som en modern klassiker inom den karibiska litteraturen.

Edwidge Danticat föddes 1969 i Haiti men flyttade till USA som tolvåring. Hon debuterade 1994 och har sedan dess publicerat ett femtontal böcker i olika genrer. Hon är flerfaldigt prisbelönt för sitt skrivande, senast med det prestigefyllda Neustadt Prize som hon tilldelades 2017. Idén till Att skörda ben fick hon efter att ha besökt platsen för Persiljemassakern, på den dominikanska sidan av ön Hispaniola, och insett att händelsen i stort sett hade glömts bort av dem som levde där.

De historiska romanerna skapar guld för själen. De skapar ny kunskap och bygger nya ämnen för samtal. Kände vi till avskyn mellan människor från olika länder? Känner vi till varifrån sådant kommer eller hur det uppstår? Känner vi till orättvisorna i det starka klassamhället? Känner vi till hur hatet mot en grupp människor på kort tid kan övergå i makabert våld? Känner vi till hur man eldar på under massorna så att vad som helst blir tillåtet?

Berättelsen börjar i frid, där Amabelle och Sebastien arbetar var för sig. De arbetar i Dominikanska republiken, men har sina rötter i Haiti. Hon arbetar hos en familj, han på ett plantage. De sliter hårt, är lojala mot sina arbetsgivare. Plötsligt händer något, som inte går att förklara. De kan inte se och förstå. Våldet går från relativt lågt till absurt på väldigt kort tid. Människornas - haitiernas i Dominikanska republiken - människovärde är inget alls. Det är borta i en vindpust. Amabelle och Sebastien kommer ifrån varandra, ja, redan innan flykten påbörjats. De har just lovat sig till varandra, så deras liv tillsammans, deras gemensamma framtid försvann på nolltid.

Människorna flyr. De är rädda. De undrar hur de ska komma undan, överleva.

Skrock och rädsla för andra. Idoghet i arbete. Kärlek till sitt land och till människorna de har omkring sig. Makaber ondska, men också en mycket stor omsorg. Motsatserna går hela tiden sida vid sida. Att veta vad som hände med den man älskar är viktigt. Något fortsätter att undra i hela sitt liv, som kärestan, mamman eller barnen. Hur ändras man av slag, terror och tortyr - vad gör det med ens personlighet och fortsatta liv? Hur hanterar man mardrömmarna som hela tiden återvänder i nattens mörker, när man behöver vilan som mest. Vem blir bitter av sin historia och hur tänker man kring försoning? Ja, här finns mycket att fundera kring.

Jag tänker på Amabelle, berättelsens huvudperson, som en arbetsam, lojal och rättsmedveten person. Jag ser hennes rättspatos framför mig. Hon är en vänlig person, som vill väl och som står för ärlighet. Jag tänker på henne som en människa jag skulle velat möta. Hon fortsätter att söka efter Sebastian. Hon fortsätter att försöka förstå. Hon fortsätter att försöka leva sitt liv på bästa möjliga sätt efter livets omständigheter.

Författaren skriver med ett enkelt språk. Jag ser henne inte måla färgerna och miljöerna, så det får jag göra själv i min läsning. Det går fint att göra så. Det stör inte min läsning. Samma sak gäller karaktärerna. Jag letar och undrar lite hur de är, och bygger den tanken inom mig för att klä figurerna, se hur de är. Jag får hjälp i tolkningarna av författaren genom hennes sätt att skriva, jag njuter av läsningen. Jag känner Edwidge Danticats kärlek till ordet, till berättelsen och hur - att - hon verkligen kan skriva. Att berätta om en del av landets historia i romanens form gör den tillgänglig för fler. För detta blir jag tacksam.

Historiska berättelser är guld för tanken. Vi lär oss mer om mänsklighetens historia, hur människor är och varit, vem som spelar roll och hur människor kämpat i evig tid. Nu vet jag lite, lite mer om haitiernas historia. Här finns mer att gräva i, läsa om och fundera över.

Tack, Edwidge Danticat, dig vill jag verkligen läsa mer av.

A..




#edwidgedanticat  #attskördaben #bokförlagettranan #bokcirkeln #bokvalsbordet
#roslagensbokhandel #norrtälje #enriktigbokhandel #handlalokalt #välkommentillbokhandeln
#miljömagasinet