Johannes Anyuru
2017
Norstedts förlag
Ja, detta var något annat än en av de vanliga romanerna eller deckarna. Det här är en framtidshistoria. Ett tillstånd som snart är här eller kanske redan är här, eller vad tror vi? Johannes Anyuru har tilldelats Augustpriset 2017 för denna roman.
Ja, visst har den ett poetiskt språk? Ja, visst tycker jag om den! Ja, visst är den en smula annorlunda, i sitt språk, sin blandning av slang och ett lagom rent språk. Den handlar om här och nu, men mer om framtiden. Den handlar om ett terrorbrott som har skett, som har filmats och sänds återkommande på bildskärmar. Den handlar om kvinnan och hennes nära.
Ja, hur ser vår framtid ut, egentligen? Hur kommer vi att förhålla oss till andra, till Sverigevänner och till fiender när vår framtid ändras till någon som skrämmer? För att vi försöker skydda oss mot främmande ting, som finns eller inte?
Jag gillar läsningen, även om den förstås stör min sinnesfrid. Störd sinnesfrid, som beror av läsning av böcker, är förstås bra.
Kanske är det tid att läsa Karin Boyes Kallocain igen?
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar