Jag har inte kommit ur min natt. Annie Ernaux.

 

Jag har inte kommit ur min natt. Annie Ernaux. 

Boken är korta dagboksanteckningar från tiden när Annie Ernauxs mamma bodde på ett äldreboende. Den innehåller korta anteckningar om Ernaux besök, hennes reflektioner om sig själv, händelser på boendet och modern. Den är rå och fruktansvärd, men också kärleksfull. Hon beskriver sanningen, som hon ser den. Krass, ja, hon beskriver sanningen som hon ser den - krasst. 

Hon beskriver sin mor, men också det boende hon bor på. För lite personal, för svårt sjuka människor och för lite kontroll som skapar otrygghet för de boende, både för sig själva, för andra, för personalen och också för anhöriga. 

Det gör fruktansvärt ont att läsa. Sanningen gör ju det ibland, väcker det svåra. 

Jag läser om en äldre kvinna som inte kläds, personalen låter det ske eller hjälper henne inte. Hon går med öppen rygg, naken bakdel. Någon kissar eller bajsar på golvet, de delar rum och dörrarna är öppna för andra att besöka rummet. Hon hittar bajs i en byrålåda. Hon återkommer flera gånger till mammans kön, jag undrar varför, vad det betyder. 

Boken innehåller många detaljer om åldrandet, men Ernaux rekapitulerar också sin relation med sin mor, och hur hon uppfattat henne över tiden. Jag ställer mig frågan om hur mitt  egna åldrande ser ut, eller kommer att se ut. Jag ställer mig också frågan om vad jag kan göra åt det, eller vad som är förbestämt med den kropp och alla de gener jag har tilldelats. Mat, träning/rörelse, frisk luft, litteratur, samtal, sammanhang, med mera, påverkar mig varje dag. Vad jag aldrig vet är hur det påverkar min framtid.

Vi har, i andra sammanhang eller med andra böcker, talat om friskt och sjukt åldrande, ensamhet, vård, boenden, åldrande, demens och Alzheimers sjukdom. Ibland förfasas vi, ibland funderar vi över hur det ska bli för oss själva, vad vi kan hindra. Det kan ske idag eller imorgon. Hur vill vi se hur det ska bli? 

Ernaux talar om rollbytet mor/barn. Ja, det är många som utsätts för det. Hon använder ordet fasa när hon nämner detta. Ja, det vill man inte utsättas för, vare sig som mor eller barn. Hon nämner samma ord när hon ser sin mors ålderssjukdom utvecklas. Det är en svår situation, en svår tid. 

“Jag tycker om när du kammar mig. “ Ja, kammad, ren och klädd blir man mänsklig igen. Det finns mycket (men ändå litet) som gör oss bättre till mods. “Att bli smekt, vidrörd, är att finnas till.” Ja, men bara av den man vill bli rörd av. 

Annie Ernaux är en mästare. Kanske är det läsarens ögon och känslor som skapar berättelsens upplevelser? Vi har talat om det förr, att hon skriver utan sina känslor och hur det tar fram läsarens känslor istället. 

Att skriva är terapi, att sortera tankarna. Mycket i mänskligheten är lika för många. Plågsamt, men ändå lika, eller i alla fall likartat. Att dela sin text är att också visa det. Skapa igenkänning och se från en annan vinkel. Det är att kunna lära sig och förstå, sett från någon annans perspektiv. 

Vi läser boken i en bokcirkel (i Norrtälje). Hör av dig till Anette Grinde om du vill vara med i en bokcirkel, vi har plats för dig. Vi läser nyutgivna böcker, vi talar om bokens innehåll. 

Mer om Annie Ernauxs böcker på Kulturnavets blogg: 

https://bokbloggerskan.blogspot.com/search/label/Annie%20Ernaux

Annie Ernaux: Nobelpris i litteratur 2022. 

Översättare: Maria Björkman. 

Förlag: Norstedts. 

Njut dagen som den bästa.

Anette Grinde 

Kulturnavet (Mångfald Tillsammans, ideell förening)

Tfn 0708905731