Levande och döda, Han Kang. (Nobelpris 2024).

 

Hon har ett vackert språk, lättläst. Hon skriver om staten som mördar, om en massaker. Tiden är 1980. Det är på riktigt. Hon skriver om de döda. 

De dödar den som kommer i vägen, som om livet inte är värt något. De satt som prickskyttar på taket och väntade på att någon skulle gå ut på torget, sköt, mördade den som råkade stå upp. 

Han ser sin vän falla. Vad gör det med honom, att se, att inte kunna hjälpa, att bara stå still mot väggen, betrakta torget och människor som faller. För att sen gå hem, bära skulden inombords. 

Han minns, skratt, barndom, föreställningar, men bilden av döden bryter igenom. Hur motar man det hemska från sina inre bilder? Hur bearbetar man sina bilder?

Hon - Han Kang - skriver om kärlek och syskonskap, karaktärerna beskrivs med gemenskap och värme, som syskon så olika de är. En massaker är något fruktansvärt. 

Hur länge stannar själarna vid kroppen, varthän söker de sig därefter? Han förstår sin syster som död, han sörjer, skriker i tystnad eftersom själens skrik inte kan höras. Jag känner sorgen i mig, inom mig, jag tar spjärn, försöker flytta texten från mina känslor till att bara vara en text. Jag misslyckas, känner ångesten bryta igenom min skyddsbarriär. Jag tar en paus, andas. 

Själen känner och minns. Jag upplever det som rimligt. Kroppen är död, befinner sig i kraftig förruttnelse, men själen har inte givit sig av. Den minns sina nära, känslan, orden, händelserna och skratten. Som en skatt, det är som att rekapitulera, lyssna inåt och längta. Jag läser med ömsom äckel och ömsom njutning. 

Hon beskriver förruttnelsen. Den känns, syns, luktar. Människor är döda, orimligt skadade, hur mycket våld är människor kapabla till? Var har våldet utövats? 

Vart ska själen ta vägen, när kropparna bränts? Till systern eller våldsverkaren? 

Hon har ett vackert språk, lättläst. Hon skriver om staten som mördar, om en massaker. Tiden är 1980. Det är på riktigt. Hon skriver om de döda. 

Det är fasansfullt. Och vackert.

A..